En timmes djupdykning i en ung tjejs huvud, sekunderna innan hon ska ut på scen för första gången. Dåtid och framtid passerar revy, allt som blev och inte blev.

​

”Stället är fullt. 16000 galningar skriker… Publiken… hör du hur deras röster stegras… dom ropar… det är mig dom ropar efter… jag har ingen scenvana… men jag har mina drömmar… det är bara att kasta sig ut… springa för livet så det ser rätt ut…”

​

I flickrum överallt – då och nu och i framtiden – står flickor framför sina speglar, framför sina mobiltelefoner, framför sina TV-skärmar, framför sina idolaffischer. De drömmer stora drömmar.

​

Pjäsen K inspireras av en sådan flicka, som i slutet av 80-talet lärde sig rappa av Roxanne Shanté, lärde sig moves från Prince och Michael Jackson och att ta plats som Madonna. Och så plötsligt en dag slog drömmen in. Flickan befann sig mitt i den svenska offentligheten.

​

Vad händer med dig när bilden tar över, när fotografiet av dig blir verkligare än du? När hela din kropp och väsen skriker efter att få uttrycka dig fritt – men frågorna som journalisterna ställer handlar om hur annorlunda du är, om din etniska bakgrund och om hur svårt det måste vara att vara du.

​

Pjäsen är en hyllning till Leila K. Och till alla kvinnor som var före sin tid. Pionjärerna som bröt och som fortsätter att bryta ny mark.